10 texter #omrasism

Meny
Isobel Hadley-Kamptz

Denna text ingår i rapporten ”Världsmedborgare, Sverigevänner” som är den slutrapport som Miljöpartiets arbetsgrupp för minskad rasism och främlingsfientlighet presenterade i september 2013.

Den som föds i Sverige ska auto­matiskt bli svensk medborgare


Vad är svenskhet? Vem är svensk? Frågorna har legat som en ström under många av de senaste årens mest upprörda debatter. I sak kan man som hopplös kosmopolit tycka att de är ointressanta - varför skulle människor ens vilja definiera sig som svenskar - men det är en mycket enkel uppfattning att ha för just mig. Min svenskhet är alltid ett eget val, i kraft av min brist på pigment får jag oavsett medborgarskap välja själv i vilken utsträckning svenskheten bor i mig eller inte, i vilken utsträckning jag bor i den. För det räcker ju inte att bo i Sverige.

Att svenskheten är min om jag vill ha den oavsett medborgarskap vet jag av egen direkt erfarenhet, eftersom jag inte blev svensk medborgare förrän långt in i vuxen ålder. Ändå har ingen någonsin sagt åt mig att åka hem dit jag kom från. Blondiner hör hemma där de, där vi, vill.

Svenskar är, det säger åtskilliga stora undersökningar, unikt toleranta och progressiva i världen. Den öppna direkta rasismen må finnas, vi ser den alla hela tiden, men dess värden delas faktiskt av rätt få, färre här än i andra länder. Detta faktum används ibland som argument för att vi inte heller skulle ha någon strukturell rasism, att vi inte skulle ha någon etnisk diskriminering. Varför skulle vi ha det när vi nu är så toleranta?

Nå, det fungerar ju inte riktigt så. Strukturer kallas inte så för intet, och det krävs inte att någon är rasist för att hen utan att ens tänka på det ska göra rasism. Kanske kan vår svenska tolerans rent av göra det svårare för oss att se de underliggande rasistiska normerna. Det är ju så lätt och trevligt att känna sig upplyst att man ogärna funderar närmare över hur man ändå förstärker idéer om vem som passar in och inte, om vem som har rätt till vad. Att peka på rasistiska Sverigedemokrater är enkelt, att tänka på varför man själv bara anställer folk som ser ut som en själv, eller har grannar som ser ut som en själv, är jobbigare.

I Sverige, med all vår öppenhet, har vi nämligen också en unikt stark likhetsnorm. Vi, svenskar i gemen, gillar inte alls olika. Trots dagens oomtvistliga mångkultur kvarstår homogeniteten som ideal.

Det här är svårt, närmast omöjligt, att påverka med lag. Antidiskrimineringslagar räcker inte när likhetsstrukturerna påverkar hela livet. Vad vi däremot kan fundera över är det där om vem som är svensk. För varför blir man i statens ögon svensk, det vill säga svensk medborgare, om man föds utomlands av ljushyllta personer med rätt pass som kanske inte bott här på decennier och aldrig tänker flytta tillbaka, medan barn födda på svensk mark automatiskt räknas som utlänningar om de har fel hårfärg, fel arv, fel blod?

Inom juridiken talar man om blodslag mot jordlag i medborgarskapshänseende, om det är blodet i kroppen eller jorden man föds på som räknas. I Sverige räknar vi på blodet.

Den statliga medborgarskapsutredningen presenterade nyligen ett förslag som delvis ville ändra det här, så att barn under vissa omständigheter ändå ska kunna bli svenska medborgare vid födseln. Det skulle möjligen lösa vissa praktiska problem, men ruckar inte på den underliggande logiken. De vill fortfarande att svenskheten ska vara något för människor att kvala in i, göra rätt för, även för den som föds in i det svenska. Det är moralen i medborgarskapet vi måste ändra. Blod eller jord, arv eller val.

Sverige är ett invandrarland, är multikulturellt oavsett vad vissa kan tycka om det, men så länge vi håller oss med blodslogik säger vi att människor med fel hårfärg inte kan höra hemma här på lika villkor.

Isobel Hadley-Kamptz

författare och skribent

Isobels Förslag

  • Alla som föds i Sverige ska automatiskt bli svenska medborgare.